Om rasen

Sankt Bernhard

Grupp 2 Schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar

Användningsområde
Dagens sankt bernhardshund används mest som gårds- och sällskapshund. Den är även en duktig spår- och sökhund.

Hälsa
Höftledsdysplasi (HD) och armbågsledsdysplasi (ED) förekommer.

Egenskaper / Mentalitet
Rasen är en lugn och harmonisk familjehund som är barnvänlig. Den har en viss vaktinstinkt och kan vara förhållandevis livlig trots sin storlek.

Storlek och utseende
Rasen ska ge ett resligt helhetsintryck och ha harmonisk, kraftig, stram och muskulös kropp med imponerande huvud och uppmärksamt uttryck. Mankhöjd för hanar är 70–90 cm och för tikar 65–80 cm. Vikt är ca 60–100 kg. Det finns två pälsvarianter, lång- och korthårig, båda med underull. Färgen är vit med roströda fläckar.

Pälsvård
Den korthåriga är betydligt enklare att sköta pälsen på. Den långhåriga varianten behöver borstas igenom minst 1 gång i veckan för att inte pälsen ska tova ihop sig.

 

Historik
Vid S:t Bernhardspasset i Schweiz grundade munkar på 1000-talet ett härbärge som tillflyktsort för resande och pilgrimer. Där hölls sedan mitten av 1600-talet stora bergshundar som skydd och vakt. Sankt bernhardshunden härstammar från de stora gårdshundar, som var talrika i dessa trakter. Den framavlades på några få generationer till dagens ras enligt en fastställd idealtyp. I samband med en internationell kynologisk kongress 1887 förklarades den officiellt som schweizisk hundras och dess rasstandard fastställdes.

Barry (1800–1814)
Sankt Bernhardshunden härstammar från de stora gårdshundarna som var talrika i dessa trakter. Den framavlades på några få generationer till dagens ras enligt en fastställd idealtyp. Heinrich Schumacher från Hollingen i trakten av Bern var den förste som år 1867 utfärdade en stambok för sin hund. I februari 1884 påbörjades utgivningen av den Schweiziska hundstamboken SHSB. Dess första registrering var Sankt Bernhardshunden Leon och de följande 28 namnen omfattade även de Sankt Bernhardshundar.

Den 15 mars år 1884 grundades i Basel ”Schweiziska Sankt Bernhardsklubben”. I samband med en internationell kynologisk kongress den 2 juni 1887 förklarades Sankt Bernhardshunden officiellt som Schweizisk hundras och dess rasstandard fastställdes. Alltsedan dess har Sankt Bernhardshunden nationell status.
Frågan som rörde långhåriga kontra korthåriga hundar var föremål för en het debatt, FCI beslutade dock 1980 att lång- och korthåriga Sankt Bernhardshundar fick samavlas då det annars skulle ge upphov till två separata raser. En separation av dom två typerna skulle resultera i ordentlig förlust av fenotyp.

Uppfödare i Schweiz kände att ensidig uppfödning av korthåriga hundar kommer att orsaka en förlust av typ och konvergens mot de gamla boskapshundarna. Uppfödare i både Schweiz och USA tyckte att den långhåriga Sankt Bernharden verkade öka i storlek. I Schweiz var de långhåriga Sankt Bernhardshundarna vanligtvis större, hade mer markerat stop, kortare nosar och tenderade att ha mer lös hud.

Lite om Sankt Bernhardens historik i Sverige
Första svenska championatet tilldelades en tik år 1916; Jetta Blanka v Mintarderberg Lh. Äg S Jansson Uppsala.
Fram till 1949 kallades de Bernhardiner och man räknade dom bara som ett hårlag.
1958 började man kalla dom Sankt Bernhardshundar men fortfarande bara ett hårlag. Registreringssiffrorna låg mellan 1949-1964 runt 50 registreringar per år med undantag för 1951 då det registrerades 119 st och 1964 143 st. 1965 började det öka markant och man delade även upp registreringarna i kort- och långhår, 1965 registrerades det 250 långhår och 0 korthår. Det registrerades omkring 200 långhår per år fram till början på 1970 då det åter blev en markant ökning. Under -70 och -80 talen låg registreringarna på långhår mellan 300 – 500 med undantag för 1979 då det registrerades hela 646 st. Korthåriga hundar var inte så vanliga under denna tid. 1975 importerades det från Schweiz kullsystrarna Anka och Asta v d Scmider av Elisabeth Åsegård och Henrik Boesen och 1976 importerade dom 4 korthår till; Elve v Martale, Olaf, Omar och Odette v Rigihang. Det blev grunden för en ny stam och alla blev framgångsrika i utställningsringen. 1977 föddes det hela 33 st korthår och den siffran har sedan dess bara ökat för att ligga mellan 50- 100 per år.

Under 1970 talet importerades det några hundar från England.

1982 importerades dom första amerikanska hundarna till Sverige och de kom att ha en stor betydelse för aveln.

Hundar har under 1970-2004 i övrigt importerats från t ex Schweiz, Tyskland, Danmark, Holland, Finland och Norge.